Då är TRIAL sporten för dig. Den billigaste av alla motorsporter och enkel att syssla med - om man väljer en nivå som passar en själv. Trialsporten föddes i England och fick verkliga proportioner efter andra världskriget. Det var faktiskt ur trialen som motocrossen så småningom föddes. Trial är fortfarande den allra största motorsporten i England. Där har man verkligen anammat tanken med trial som en sport för alla kategorier människor och maskiner. Där finns oldboys, dam, ungdom, elitklasser mm. Ett annat land där sporten är ganska stor är Norge, som ju har en kuperad natur att ta till. I länder som Spanien, Frankrike och Italien är trialsporten som allra störst. Där är det inte ovanligt med publiksiffror på ca 10 000.

Det finns ca 500 tävlingslicensierade förare i Sverige och ett okänt antal motionärer. Man kan nu se tydliga tendenser på att trialen växer även i Sverige. Sporten har alla förutsättningar för att kunna bli populär, inte minst för att den överbryggar generationsklyftorna fullständigt. Det är en vanlig syn i tävlingssammanhang, att far och son kör i samma tävling, men i olika klasser.

Maskinklasserna är 80 cc, 125 och 250 till ca 300 cc. En 80 cc:are kan man börja köra från ca tio-årsåldern.
Fyrtaktscyklarna har nu även inom trialen etablerat sig pga miljökrav, då är det märken som: Beta Evo 4T 250-300cc, Montesa 250 4T, Sherco 320 4T.

En nygammal trialcykel, Spanska OSSA har 2011 återkommit i produktion, den sista OSSA Mar tillverkades 1981, men nu i modern tappning 2-takt, 280 cc och med insprutning, vikt: 64 kg! Det har utvecklats en del......

Grundfilosofin är att ha roligt tillsammans och umgås med motorcykeln som den gemensamma nämnaren. Det finns inget hastighetsmoment i trial. Ett antal terrängavsnitt, sk. sektioner skall avverkas utan att få stopp eller sätta ned fötterna. Den som fått minst ”fotningar” (prickar), har vunnit tävlingen. Körteknik, koordination och balans premieras således. Varje sektion memoreras till fots av förarna innan det är dags att köra i dem. I Sverige tillhör, som sagt, Trial de mindre av motorsporterna. Konstigt kan man tycka, eftersom den är så billig och enkel att börja med. Dock är den så pass specialiserad att den kräver en särskild inställning till MC-åkning.

Men en tendens är tydlig: Många som börjar att träna trial och kommer underfund med tekniken, blir väldigt fängslade av sporten och har helt enkelt svårt att sluta. Trialkörning innebär ju ingen monoton körning utan tvärtom ständig variation i olika sektioner och man utvecklas som förare hela tiden oavsett ålder.

RAMEN är uppbyggd efter principen maximal styrka och styvhet i förhållande till vikt. Ingen ergonom har ännu haft något att säga till om när det gäller designen, eftersom någon sittställning inte är aktuell. Ramen har en väldigt låg mittpunkt, för att man skall nå ner även när det är ont om mark. Det finns två ramtyper, dels sk deltabox och dels centralrörsram.

FJÄDRINGEN har ganska lång fjädringsväg och är mjuk för att lätt ”svälja” ojämnheter. Centraldämpare bak kom i mitten av 80-talet.

BROMSARNA är mycket effektiva och ”nyper” oerhört lätt när föraren så vill. Skivbromsar kom i slutet av 80-talet.

MOTORERNA är numera vattenkylda två-och fyrtaktare och utvecklar cirka 20-25 hk. Vad !! inte mer. Ta det lugnt, det är 20 hästar som drar ifrån botten och motorerna har ett otroligt vridmoment. Det är faktiskt möjligt för förarna att på en 250 cc använda tom. 4:ans växel från stillastående och fullgas, (det finns 5 - 6 växlar). Och då drar det iväg utav ....., så prova inte detta utan att ha tränat några gånger. Motorerna har också ett mycket tungt svänghjul, som gör att cykeln inte gärna stannar och går mjukt och fint på låga varv. Ljudet från en trialcykel är, enligt många, näst intill behagligt. När det dessutom kommer en gammal fyrtaktare i skogen, då är det, som en gammal entusiast uttryckte det, LJUV MUSIK !